Reform

Mediumskap och ansvarsskyldighet – Varför branschen behöver reformeras av Kristian von Sponneck, psykiskt medium och psykisk underhållare

Mediumskap har kraften att läka. Det kan förvandla misstro till tröst och sorg till frid. Ändå, trots allt sitt hjärta, är den psykiska branschen fortfarande ett av de minst ansvarstagande yrkena i världen. modern värld.

Vem som helst kan skriva ut visitkort, starta ett Instagramkonto och kalla sig ett "medium med psykiska upplevelser". Ingen utbildning, inga regleringar, ingen vårdplikt. Om de är tillräckligt karismatiska kommer de att hitta en publik.

Och det – just där – är problemet.

Andevärldens vilda västern

Den andliga industrin har exploderat. Det finns briljanta, etiska utövare där ute, men det finns också tusentals som aldrig har studerat etik, psykologi, trauma eller sorgstöd.

Mediumskap handlar om den mest ömtåliga aspekten av mänskligt liv: förlust. I alla andra yrken som berör sorg – rådgivning, terapi, hospicearbete – är reglerna strikta. I vårt? Inga.

När något går fel har en barnvakt ingen styrande instans att klaga till, ingen professionell nämnd att kontakta, ingen vägledande praxis. De kan bara gå därifrån, sårade och desillusionerade.

Om en terapeut agerade oetiskt skulle de förlora sin licens. Om ett medium gör det förlorar de ingenting förutom kanske ett antal följare.

Spiritualismens ursprungliga normer har glömts bort

Tidiga spiritualistiska kyrkor hade uppförandekoder: bevisstandarder, regler för plattformsbeteende och riktlinjer för utveckling. Mediumskap sågs som tjänst, inte kändisskap.

Men när mediumskap lämnade kyrkan och gick in på den kommersiella arenan, försvann dessa begränsningar. Marknadsplatsen ersatte mentorskap. Popularitet ersatte skicklighet.

Idag kan någon delta i en workshop på en helg och sedan gå ut och kalla sig professionell.

Det är inte progression – det är utspädning.

Varför självreglering inte räcker

Medium hävdar ofta att "Anden reglerar oss". Det låter ädelt, men Anden skriver inte under återbetalningar eller hanterar klagomål. Mänsklig ansvarsskyldighet krävs fortfarande.

Självreglering fungerar bara för dem som redan bryr sig om etik. De som orsakar skada är inte de som självreglerar sig – de är de som gömmer sig bakom mysticism för att undvika den.

Om vår bransch någonsin ska kunna litas på igen behöver vi ett ramverk som finns utanför tro.

Argument för professionella standarder

  Jag talar inte om statlig kontroll över andlighet. Jag talar om ett frivilligt professionellt ramverk – en kod som skyddar både mediet och allmänheten.

Ett sådant ramverk skulle kunna innefatta:

Utbildningsackreditering – verifierad studie i etik, sorgmedvetenhet och psykologisk förståelse.

Upplysning om syfte – tydligt ange om verket är bevisbaserat, andligt eller underhållningsbaserat.

Transparent prissättning och ansvarsfriskrivningar – ärlig marknadsföring, inga falska löften.

Klagomålsförfarande – ett oberoende organ som kan medla i klagomål.

Fortsatt utveckling – regelbunden kamratgranskning och mentorskap.

Det är inte byråkrati, det är respekt.

Hur bristande ansvarsskyldighet föder exploatering

Där det inte finns några gränser följer exploatering.

Jag har sett folk ta hundratals kronor för att ha "hävt förbannelser", fått höra att deras nära och kära är fångade, eller övertalas att köpa upprepade sessioner för "andligt underhåll".

Det är inte mediumskap – det är emotionell utpressning klädd i rökelse.

Var och en av dessa berättelser skadar allmänhetens förtroende. Varje oetisk handling av ett så kallat medium gör det svårare för oss andra att bli trodda.

Rädslan för granskning

Vissa utövare motstår reglering eftersom de är rädda för granskning. ”Vem är du att bedöma min gåva?” frågar de.

Men ansvarsskyldighet handlar inte om att bedöma gåvan – det handlar om att skydda klienten. Reglering begränsar inte Anden; den begränsar skada.

Om ditt arbete är äkta har du inget att frukta av transparens.

Att lära sig från andra yrken

Varje disciplin som handlar om emotionellt välbefinnande har gränser. Rådgivare har handledning. Hypnoterapeuter har yrkesföreningar. Även scenmagiker, som inte påstår sig ha övernaturlig kraft, har etiska regler om ärlighet och samtycke.

Mediumskap – som påstår sig ha kommunikation med livet efter detta – borde inte vara annorlunda.

Om vi ​​verkligen tror att vårt arbete tjänar det högsta goda, då måste vi hålla oss själva till den högsta standarden.

Offentlig utbildning är en del av reformen

Reglering ensam kommer inte att lösa problemet; utbildning gör det. Allmänheten måste lära sig vad de kan förvänta sig av en läsning: att ingen kontakt kan garanteras, att genuina medier inte ställer diagnoser och att verkliga bevis är specifika, inte vaga tröstmedel.

När människor förstår hur etiskt mediumskap ser ut, sticker det oetiska snabbt ut.

Mediernas roll själva

Förändring kommer inte utifrån; den måste komma inifrån.

Vi, de arbetande medierna, måste:

Påtala dålig praxis när vi ser den.

Handled nykomlingar med ärlighet.

Sluta skydda de som utnyttjar klienter under parollen "respekt för gåvan".

Andlighet utan integritet är teater. Integritet utan mod är tystnad. Vi behöver båda.

Mina tankar för framtiden

Jag tror att nästa generation av medier borde bilda en Professionellt råd för bevismedier — ett kollektivt organ som upprättar etisk utbildning, klagomålsförfaranden och en tydlig uppförandekod.

Det skulle inte diktera tro; det skulle definiera beteende. Det skulle säkerställa att allmänheten kan lita på att alla som använder titeln "Professionellt medium" uppfyller etiska och pedagogiska minimistandarder.

Det är inte kontroll – det är evolution.

Mediumskap och ansvarsskyldighet – Sluttankar

Mediumskap kommer alltid att splittra åsikter, och det borde det – vi har att göra med livets djupaste mysterier. Men om vi verkligen vill förtjäna allmänhetens förtroende måste vi sluta gömma oss bakom mystik och börja omfamna ansvarsskyldighet.

Anden fruktar inte granskning. Sanningen överlever ljuset.

Framtiden för detta arbete beror inte på nästa virala medium, utan på ett samhälle som är modigt nog att reglera sig självt – inte för att det måste, utan för att det borde.

Mediumskap förtjänar trovärdighet. De sörjande förtjänar beskydd.
Och de av oss som älskar det här arbetet förtjänar en bransch vi kan vara stolta över.

Det är dags att vi bygger det.

Du kanske gillar mitt senaste inlägg, klicka på följande för att läsa Sanningen om mediumskap – ett kontroversiellt perspektiv från ett arbetande medium